En svensk shirabyoshi
Nu har vi föreställningsdatum klara!
Onsdag 4 april kl 19 PREMIÄR!
Onsdag 11 april kl. 19
Torsdag den 12 april kl 19
Lördag 14 april kl. 15
Tisdag 17 april kl. 13
Onsdag 2 maj kl. 19
Fredag 4 maj kl 19
Onsdag 9 maj kl. 19
Fredag 11 maj kl. 19
Biljetter bokas via 3:e Våningen
3:e våningen
Sockerbruket 9
41451 Göteborg
031-121771
info@3vaningen.se
Det kommer att bli ett par dagföreställningar också, för gymnasieskolan och den som vill gå och uppleva dans och musik på dagen. Dessutom gästspelar Ami, Nonaka och Palle i Hagakyrkan lördagen den 5 maj kl 14, samt med en utomhuskonsert bland vilda körsbärsträd vid Varnhem, Vallevägen. Detta sker utomhus den 12 maj kl 14, 15 och 16. Info: http://vallevagen.se/12-maj/
Ensemblen har blivit inbjudna att presentera sitt arbete på Shifting Dialogues, The Politics of Site, Locality & Context in Asian Performance and Visual Arts. First International Symposium of the Art and Performance Consortium Helsinki, Finland, May 18-19, 2012 och ser mycket fram emot detta.
Föreställningen om shirabysohi inväntar besked om stöd från olika håll. För närvarande stöds föreställningen av Danscentrum Västs Premiärpaket, vilket bl a betyder ett antal fria repetitionstimmar för ensemblen, i Danscentrums studio. Frispel, ett kulturstöd signerat Västra Götalandregionen stödjer Nonaka Kumikos vistelse i Sverige.
Åsa Holtz
Åsa Holtz är ljussättare och tekniker, utbildad på Malmö Högskolas Scen- och Teaterteknologiutbildning. Hon kommer att skapa ljuset för vår föreställning om shirabyoshi. Hon arbetar sedan 2006 på Angereds Teater i Göteborg. Åsa har även samarbetat med koreografen Moa Matilda Sahlin i projektet STIG – unga dansare i Västra Götaland, samt med Teater Kurage, Die Bühne och Teater Tofta Herrgård. Hon har designat scenkostym, drivit butik och ateljé – Ateljé Bang i Majorna. Åsa och Ami var nyligen på turné med Angereds Teater i Mexiko.
Nonaka Kumiko
Kumiko Nonaka is a professional Noh-kan musician from Kyoto, Japan. She graduated 1986 from International Christian University, Tokyo with BA (Liberal Arts), and learned piano and violin since childhood. She started studying noh-flute with Hiroyuki Matsuda (a member of Nihon Nohgaku-kai), with her first public performances in 1994. She is now a full-time freelance nohkan musician. Nonaka performs traditional Noh music pieces arranged for noh-flute solo, and in collaborations with various players of Western, Eastern and folklore musical instruments, and dancers of traditional and contemporary dance, in Japan and abroad. She is regularly invited to many memorial events at shrines and temples. Since 1998, Nonaka runs an annual event at Daitokuji temple (one of the most famous zen-temples) in Kyoto, performing herself and with guests.
Nonaka Kumiko
Jag träffade Nonaka Kumiko tack vare dansaren och koreografen Heidi S Durning som jag har haft flera samarbeten med i Japan och i Lappland. Förra året filmade jag och Folke Johansson flera danskonstnärer i Kyoto för vår kommande film Solens Dans. Vi filmade även Nonaka san då hon spelade och även berättade om sitt instrument, bambuflöjten Noh-kan som är ett av de instrument som spelas på Noh-teatern. Hon bar en särskild kostym med en traditionell hatt och hon förklarade att det var en shirabyoshi-kostym. Jag berättade att jag var mycket intresserad av just shirabyoshi; gatukonstnärer som dansade, sjöng och skrev poesi, utklädda till män.
Nonaka Kumiko i shirabyoshi-kostym
I somras träffades vi flera gånger och Nonaka berättade om den musik som shirabyoshidansarna dansade och sjöng till. Det kallades modern musik och modern dans, som var populär i tvåhundra år. Det är en musik som idag är bortglömd – men texterna finns delvis kvar. De tecknades ned 1179 med hjälp av kejsaren Go-Shirakawa och shirabyoshidansaren Otomae. Sångerna var försvunna i ett par hundra år tills en del av dem återfanns i ett antikvariat i Tokyo 1911.
Det tog ett par månader men till slut fick jag tag på en engelsk översättning av dessa moderna sånger från 1179. På Universitetsbiblioteket fanns ytterligare en översättning. Jag har nu diskussioner med musikern Nonaka Kumiko om vilka sånger vi vill låta oss inspireras av. Jag har en favorit:
すずはさやふるとうたみこ
めよりかみにぞすずはふる
ゆらゆらとふりあげて
めよりしもにてすずふれば
けたいなりとて
ゆゆしかみはらだちたまう
På svenska:
Hur vågar du skaka bjällran så illa?
Tempeldansare, håll den ovan ögonen
Kling! Klang! Håll den högt, prästinnan Tota!
Om du skakar bjällrorna under ögonhöjd
blir gudarna arga
de ska klaga och ropa, o så förfärligt!
Ami Skånberg Dahlstedt
Filmen på klippbordet: Nishikawa Senrei och Peter Golightly
Synen på dans skiljer mycket mellan olika kulturer. I vår kultur har den traditionellt förknippats mycket med sällskapsdans, som fördömts av kyrkan, och en stark danskonst har inte vuxit fram förrän under det senaste halvseklet. Ceremoniell dans saknas nästan helt, till skillnad från i Japan, där under otaliga festivaler olika företeelser firas med speciella danser, oftast framförda av allmänheten. Dansen har också en viktig del i deras skapelseberättelse, där solgudinnan Amaterasu dansas fram av gudinnan Ame no Uzume.
Solgudinnan Amatesaru dansas fram av skrattets gudinna Ame no Uzume i Japansk skapeleseberättelse
Ami Skånberg Dahlstedt vill i sin film ”Solens Dans” visa på detta. Hon tyckte att den japanska dansen hade något mycket viktigt att lära henne. ”När jag var yngre räckte det med att vara dansare. Att dansa, att träna som en dansare, att uppleva världen med en dansares ögon. Nu när jag är äldre och har dansat i många år vill jag veta mer om dansens ursprung. Om hur vi människor dansat och varför. Därför bestämde jag mig för att åka till Japan. För där, i Japan, dansar man för att få solen att gå upp”, berättar Ami.
Utöver hennes egen tolkning av denna skapelsedans, bjuder hon i filmen in en serie japanska och i Japan bosatta dansare och musiker från olika traditioner, gamla och nya, att göra sina tolkningar. De är filmade ute i samhället, staden eller naturen, och detta skapar ett slags tvärsnitt av dansen i samhället av dansen och samhället, av dansen genom samhället.
Ame no Uzumes dans på en upponedvänd tvättbalja
Filmen görs i samarbete med den välkände västsvenske filmfotografen Folke Johansson och hans filmbolag levande Bilder AB. Den filmades i Japan, med stöd av Konstnärsnämnden, veckorna efter den katastrofala jordbävningen, vilket gjorde dess positiva budskap än mer angeläget, och färgade uttrycket hos alla medverkande. Just nu förbereds klippning och ljudläggning av det inspelade materialet. Den beräknas klar under sommaren 2012. Filmen kommer att ha svenskt tal, och syftet är bl a att genom en konstnärlig skildring visa den svenska publiken hur dans kan ta en annan plats i kulturen och det vanliga livet än vad vi är vana vid.
Folke Johansson, filmfotograf och dokumentärfilmare
Här är några av de människor som är med i filmen:
Heidi Sakurako Durning, koreograf, vars mission är att sammansmälta japansk dans med västerländsk.
Nishikawa Senrei, Amis sensei, (lärare eller mästarinna) som också är koreograf och dansare och som skapar ny dans av klassisk teknik.
Peter Golightly, afroamerikansk dansare bosatt i Kyoto. Danspedagog med känsla för den japanska och västerländska danskulturen.
Nonaka Kumiko, Nohflöjtist, som spelar traditionell musik i nutida sammanhang, för modern dans, teater och fri improvisation.
Nonaka Kumiko, Noh-kan flöjtist
Rosa Yuki, butohdansare och koreograf som skapar skir dans i samklang med naturen samt brutal storstadsdans.
Palle Dahlstedt, tonsättare och forskare inspirerad av Nohmusik som även komponerat ny musik för Nohdansare. Palle Dahlstedt komponerar även musiken till filmen.
Jonah Salz, forskare i noh och kyogen i Kyoto
Bruno the Bad Boy, dragqueen i Kyoto.
Ami och Bruno the Bad Boy i Kyoto
Här är ett klipp med bl a en lektion som Ami får av sin sensei Nishikawa Senrei, samt dans av och med Heidi S Durning i Kyoto 2010:
Shizuka Gozen, shirabyoshidansare och hjältinna i Sagan om Heike
Studio BuJi skapar en föreställning speciellt för Tredje Våningen som får urpremiär kl 19 den 4 april 2012. På scenen finns koreografen och dansaren Ami Skånberg Dahlstedt, japanska flöjtisten Nonaka Kumiko från Kyoto, samt elektronmusikern Palle Dahlstedt, med ljussättning av Åsa Holtz. Tredje Våningens hemisda: http://www.3vaningen.se/
Nonaka Kumiko, Noh flöjtspelare
Shirabyoshi var Heian-tidens oerhört populärara dansöser som gestaltade män i en folklig tradition som blev upphöjd till hovkultur. Den kom att bli en del av den i väst så hyllade Noh-teaterns ursprung – som traditionellt bara tillåter män på scen. Dessa danser vävs samman med de lika gamla Imayo-sångerna, (moderna sånger) som var både hyllningar till Buddha och skildringar av dåtidens vardagsliv i högt och lågt. De numera tonlösa texterna nytonsätts av Nonaka och Dahlstedt. Nonaka Kumikos hemsida: http://fuu-chou-sha.jp/profile_e.html
Palle Dahlstedt, tonsättare och forskare
Ami Skånberg Dahlstedt har skrivit ett manus där Shirabyoshi-dansarens mycket speciella situation belyser hennes egen, och deras umbäranden gör att vi kan förstå våra egna, skildrat genom traditionell och nutida experimentell dans, musik och kostym. Det nära skildras och tydliggörs genom något främmande och resultatet är något allmänmänskligt.
I somras studerade Ami in ett klassiskt stycke om shirabyoshidansaren Shizuka Gozen, för sin mästarinna Nishikawa Senrei. Dansen framfördes på en av Kyotos äldsta Nohteatrar, Oe Nohgakudo, byggd i början av 1800-talet.
Ami dansar Shizuka Gozen på Oe Noh Theatre i Kyoto 2011 Foto: Kyoto Art Center
A performance investigating class and gender of the female street performers Shirabyoshi, trained in music, dance and poetry, performed dressed like male priests with a sword, long hakama pants and a tall hat. How did they move? How did they survive? They could easily be replaced by someone else and thus lost both their social position, home and daily income. At the heart of the performanc are the Imayo (modern) songs of the Heian time. What were the subjects important in the arts of the Heian period and how can we relate to them today? The performance is directed and performed by Swedish choreographer Ami Skånberg Dahlstedt, exploring the border between a modern dance expression and the classical Japanese Buyo dance. Two musicians/composers will be in the performance. Kumiko Nonaka from Kyoto and Palle Dahlstedt from Gothenburg, Sweden. Kumiko Nonaka is constantly widening the range and outreach of the classic noh-kan flute, playing it in many unusual circumstances, and together with different musicians. Palle Dahlstedt’s work combines studies in Noh music with advanced Western composition training and state-of-the art electronic music research.The objectives are to create art within this new synthesis, to bring it to a new audience, and to open their eyes to what Japanese performance art can bring to a Western audience – not only as a conserving museal craft, but as a powerful part of contemporary artistic expression. The light will be designed by Swedish Åsa Holtz.
Shizuka Gozen var en populär dansare på 1200-talet. Hon tillfångatas under brinnande krig, hennes nyfödde dödas och hon tvingas dansa för nye shogun i Kamakura. Foto: Kyoto Art Center
Studio BuJi 舞寺 föddes sommaren 2008 då den registrerades som ekonomisk förening hos Bolagsverket och Skatteverket. Studio BuJi har inget scenrum men kan uppstå varsomhelst i världen. Vår ateljé låg tidigare på Norra Hamngatan 4 i Göteborg, i ateljéföreningen Spandex.
Namnet BuJi kom till för att vara en ögonblinkning eller vägvisare för vårt intresse för Japan, i synnerhet japansk scenkonst. Tidigare skapade vi konst under namnet Ateljé Utanföra. Först tänkte Ami på MuJi 無事som man skriver med två kanji, alltså med kinesiska tecken. MuJi som är praktiserandet av Zen och som betyder ”göra ingenting”. Kanji för Mu, 無, som alltså betyder tomhet/ Zen, kan också uttalas Bu. Och 舞 Bu är bl a tecknet för dans. Ji är själva utförandet eller praktiserandet av Mu, alltså att göra ingenting. Men Ji betyder också tempel. 舞寺 BuJi, dansens tempel där man praktiserar tomhetens konst. De som studerar Zen säjer att Zen är möjligt varsomhelst, närsomhelst. Zen låter kanske snällt och avslappnat – men från början betydde det att göra sitt yttersta, att anstränga sig långt över den egna begränsningen och på så sätt nå frid. Vad betyder Zen i vår samtid?
Ami frågade sina japanska vänner om man även i Japan skulle förstå hur vi tänkte när vi valde namn och kanji. Olika förklaringar gavs. En väninna i Tokyo tyckte det var bäst att vara övertydlig; att skriva ut de tre olika sätten man kan skriva BuJi på. Dvs:
1. BuJi i betydelsen danstempel
2. Buji på hiragana, så man ska förstå vilket uttal vi har tänkt oss.
3. Kanji för MuJi för att få kopplingen till Zen. 舞寺 –ぶじ – 無事
Vi ville dock helst bara ha två kanji, för enkelhetens skull. En annan väninna menade att BuJi kunde ha betydelesen trygghet, vilket kanske kan medföra något gott. Ett registrerat namn för konstnärlig scenproduktion ger ingen trygghet men organiserar iallafall ens risktaganden.
En tredje väninna, Hoshino Takae (Hög Stjärna), blev mycket glad för Amis förslag på kombination av kanji för dans och för tempel. Hon menade att det också innebar en massa andra betydelser som kunde passa in. Hon tyckte inte att det skulle fungera med MuJi bredvid BuJi. Hon sa att japaner får starka bilder av själva tecknet för Mu. De skulle läsa MuJi och inte alls tänka på BuJi om jag valde den kombinationen. MuJi är ett koncept, ett väldigt abstrakt koncept och ett helt eget begrepp. Men Bu, som också betyder aktiv, glad, emotionell och konkret mänsklig rörelse (dans) tillsammans med Ji; tempel, en helig, speciell och spirituell plats, det var hon intresserad av, det tyckte hon skulle passa Amis dans. 舞寺
Hon blev inspirerad av Amis fråga och började tänka på dagens buddhistiska präster i Japan. De dansar mindre nuförtiden. De reciterar sutra och går i procession. Men för 700 år sedan, i mitten av Kamakuraperioden, fanns det speciella präster, män och kvinnor, som dansade, samtidigt som de reciterade sutra. De reste runt och dansade intenisivt, utomhus och på temporärt uppbyggda träscener. Folk tittade på dem. De prästerna hade aldrig något tempel. Men där de dansade blev platsen helig. Studio BuJi har ingen scen, men vår konst kan uppstå på olika scener och teatrar samt också på platser utan väggar, i parker och trädgårdar. Hoshino Takae, som också är producent och ljussättare och som var min lärare Nishikawa Senrei’s manager, beställde en stämpel för BuJi, skriven med äldre tiders kanji. Denna stämpel har blivit BuJis logga.
Studio BuJi 