Filmen Solens Dans

Filmen på klippbordet: Nishikawa Senrei och Peter Golightly

Synen på dans skiljer mycket mellan olika kulturer. I vår kultur har den traditionellt förknippats mycket med sällskapsdans, som fördömts av kyrkan, och en stark danskonst har inte vuxit fram förrän under det senaste halvseklet. Ceremoniell dans saknas nästan helt, till skillnad från i Japan, där under otaliga festivaler olika företeelser firas med speciella danser, oftast framförda av allmänheten. Dansen har också en viktig del i deras skapelseberättelse, där solgudinnan Amaterasu dansas fram av gudinnan Ame no Uzume.

Solgudinnan Amatesaru dansas fram av skrattets gudinna Ame no Uzume i Japansk skapeleseberättelse

Ami Skånberg Dahlstedt vill i sin film ”Solens Dans” visa på detta. Hon tyckte att den japanska dansen hade något mycket viktigt att lära henne. ”När jag var yngre räckte det med att vara dansare. Att dansa, att träna som en dansare, att uppleva världen med en dansares ögon. Nu när jag är äldre och har dansat i många år vill jag veta mer om dansens ursprung. Om hur vi människor dansat och varför. Därför bestämde jag mig för att åka till Japan. För där, i Japan, dansar man för att få solen att gå upp”, berättar Ami.

Utöver hennes egen tolkning av denna skapelsedans, bjuder hon i filmen in en serie japanska och i Japan bosatta dansare och musiker från olika traditioner, gamla och nya, att göra sina tolkningar. De är filmade ute i samhället, staden eller naturen, och detta skapar ett slags tvärsnitt av dansen i samhället ­ av dansen och samhället, av dansen genom samhället.

Ame no Uzumes dans på en upponedvänd tvättbalja

Filmen görs i samarbete med den välkände västsvenske filmfotografen Folke Johansson och hans filmbolag levande Bilder AB. Den filmades i Japan, med stöd av Konstnärsnämnden, veckorna efter den katastrofala jordbävningen, vilket gjorde dess positiva budskap än mer angeläget, och färgade uttrycket hos alla medverkande. Just nu förbereds klippning och ljudläggning av det inspelade materialet.  Den beräknas klar under sommaren 2012. Filmen kommer att ha svenskt tal, och syftet är bl a att genom en konstnärlig skildring visa den svenska publiken hur dans kan ta en annan plats i kulturen och det vanliga livet än vad vi är vana vid.

Folke Johansson, filmfotograf och dokumentärfilmare

Här är några av de människor som är med i filmen:

Heidi Sakurako Durning, koreograf, vars mission är att sammansmälta japansk dans med västerländsk.

Nishikawa Senrei, Amis sensei, (lärare eller mästarinna) som också är koreograf och dansare och som skapar ny dans av klassisk teknik.

Peter Golightly, afroamerikansk dansare bosatt i Kyoto. Danspedagog med känsla för den japanska och västerländska danskulturen.

Nonaka Kumiko, Noh­flöjtist, som spelar  traditionell musik i nutida sammanhang, för modern dans, teater och fri improvisation.

Nonaka Kumiko, Noh-kan flöjtist

Rosa Yuki, butoh­dansare och koreograf som skapar skir dans i samklang med naturen samt brutal  storstadsdans.

Palle Dahlstedt, tonsättare och forskare inspirerad av Noh­musik som även komponerat ny musik för Noh­dansare. Palle Dahlstedt komponerar även musiken till filmen.

Jonah Salz, forskare i noh och kyogen i Kyoto

Bruno the Bad Boy, dragqueen i Kyoto.

Ami och Bruno the Bad Boy i Kyoto

Här är ett klipp med bl a en lektion som Ami får av sin sensei Nishikawa Senrei, samt dans av och med Heidi S Durning i Kyoto 2010: