Studio BuJi och Ami Skånberg Dahlstedt får stöd från Kulturrådet för samverkan med komponist Kajsa Magnarsson

Yamanba. Premiär 5/12 på Atalante i Göteborg Foto: Meritxell Aumedes

Koreografen Ami Skånberg Dahlstedt har hört och sett tonsättaren Kajsa Magnarsson på flera festivaler i Göteborg. Både i soloverk men också i samarbete med andra koreografer, t ex Olof Persson. Skånberg uppskattar det feministiskt skulpturala i Magnarssons ljudkonst. Magnarssons ljudkonst är också performancekonst, hon bygger skulpturer av bortglömda berättelser, låter objekt med laddade betydelser hamna i dialog med varandra, t ex i skulpturen av darrande kaffekoppar:

ett pärlhalsband:

eller en strap on som bearbetar en elgitarr.

Därför är vi väldigt glada att Studio Buji har fått anslag från Kulturrådet – Samverkan med komponister – som möjliggör samarbete med Kajsa Magnarsson. Det tema som Studio BuJi arbetar med under 2018 handlar om hur kvinnlig galenskap konstrueras.  Kajsas ljudkonst kommer här att stödja och bära flera scener i föreställningen. Det innebär en del fältarbete med inspelning av röster och miljöljud. Element från no-teater kommer att finnas med då Studio BuJi arbetar interkulturellt med japansk scenkonst sedan 2000. Hela gruppen bestående av konstnärlig ledare Ami Skånberg Dahlstedt, dansare Anna Bergström, tonsättare Kajsa Magnarsson, videokonstnär Meritxell Aumedes och ljussättare Åsa Holtz var i Tokyo i april för att studera Yamanba, bergskvinnan.

Yamanba i no-pjäsen Yamanba

Yamanba är en karaktär som förekommer både i no- och kabuki-teater Hon är en äldre kvinna med utsläppt vitt hår, gudinna eller demon, som vaktar bergen. Hon kan också vara ett exempel på en samhällsekonomisk lösning – äldre kvinnor som familjen inte hade råd att försörja bars upp i bergen för att dö. Det bildades myter om deras magiska krafter. Dessa myter om äldre kvinnor med magisk kraft också är ett slags att skapa kvinnlig galenskap. Det gällde att hålla sig väl med Yamanba.

Hela ensemblen studerade no med Jun sensei och Makiko sensei.

Jun sensei går igenom grundhållningen kamae och gången suriashi i no.

I no-pjäsen Yamanba (1300-tal, förmodligen skriven av Zeami) får vi följa en shirabyoshidansare som blivit upphöjd av sin publik just för att hon är bra på att skildra Yamanba. Hon gör en pilgrimsvandring för att bli en bättre dansare och möter den riktiga Yamanba. Yamanba beskrivs som hemlös, varken ond eller god och hon är ett med träden och bergen. Dansaren får en sträng performance lecture av den riktiga Yamanba om vad det innebär att göra ett autentiskt karaktärsarbete.

Yamanba-masker

Kajsa Magnarsson får sin första lektion i kotsuzumi – axeltrumman som är en av tre trummor i en no-pjäs – hemma hos Richard Emmert. 

Aumedes dokumenterar medan Emmert ger en lektion i no-sång

I Tokyo studerade Studio BuJi även bortglömda kvinnliga konstnärers uttryck  (Shirabyoshi och Onba) och japansk feminism med tonsättaren Makiko Sakurai som arbetar för mer kunskap om Shirabyoshi och som skriver nutida no-pjäser. Hon är Japans första kvinnliga Shomyo-vokalist.

Makiko Sakurai med Skånberg, Magnarsson och Holtz

Innan resan till Tokyo skapade Skånberg och Magnarsson Para Para-dans/musik för en nutida version av Yamanba. Skånberg fick hjälp med översättning av Naoko Kikui. Refrängen låter ungefär såhär:

若い女性
昔の 女性
へんなあ 女性
がんばりましょお!
och
あるこお!!
やまんば!!

Unga kvinnor
Gamla kvinnor
Galna kvinnor
Kom igen!

samt

Kom igen!!
Yamanba!!

Efter en lång tids letande fick Skånberg äntligen kontakt med Yamanba i Shibuya (centrala Tokyo). I Shibuya är Yamamba eller Yamanba en subkultur där japanska kvinnor flyr skönhetskravet med det eviga blekandet och vithetssminkandet. Istället sminkar de sig kraftigt solariebruna, målar vitt runt ögonen, klistrar stjärnor på kinderna, piercar sig kring munnen så att det ser ut som vårtor, bär  punkig klädsel mm.  En musikvideo spelades in på plats och våra nya kollegor hjälpte oss med att förstå Shibuya-Yamanba. De sminkade oss och var med oss och dansade.

Studio BuJi med Shibuya’s Yamanba

Föreställningen arbetas fram under hela året och resan till Japan ska nu samsas med koreografi, bilder och berättelser från Småland och andra platser om hur kvinnlig galenskap konstrueras. Arbetet finansieras av Västra Götaland och Region Halland och produceras av Ami Skånberg Dahlstedt och Onyx Kulturproduktion.

Professor Charcot visar upp hypnotiska experiment på ‘hysteriska’ patienten Blanche Wittman. Målad 1887