About

Studio Buji grundades 2008 och består främst av koreograf/dansare/författare – och numera konstnärliga forskare – Ami Skånberg. Studio BuJi finns i nomadiska former i Göteborg, i norra Sverige och på många olika platser i världen.
Skånberg har tillbringat mycket tid i Japan och studerat traditionell japansk scenkonst och musik för mästare i Kyoto, främst Nishikawa Senrei men också no-mästare från Kita- och Kanzeskolan. Det har hon gjort lika mycket för att förstå den som för att försöka hitta en plats för dessa unika uttryck i deras egna nutida konstnärliga gestaltning. Hon hävdar att de traditionella japanska dans- och musikformerna kan kallas för samtida eftersom de är i ständig förändring. Hon har en rad projekt bakom sig där detta har varit tydligt och även flera internationella samarbetsprojekt i Sverige, Egypten och i Japan. BuJi är en svensk ordlek med kanji. I samarbete med japanska kollegor valdes Bu 舞 som betyder dans (långsam dans) och Ji 寺 som betyder tempel. Eftersom BuJi inte har en fast plats var det många av kollegorna som talade om likheten mellan turnerande föreställningar och 1100-talets japanska musiker och dansare, nunnor och munkar som framförde folkbildande sutror med hjälp av dans och musik. Alltid på nya sätt. BuJi ägnar sig åt samtidskonst, dans, video och nutida musik. Läs mer här.

BuJi – danstempel – temple for dance

1992‐2010 arbetade Skånberg mycket med danskonst för barn och ungdomar med föreställningar som turnerade över hela Sverige och internationellt. Hon höll även museilektioner i Botaniska Trädgården, på Röhsska Museet och Världskulturmuseet. Sedan 2012 har hon börjat närma sig gymnasie‐ och vuxenpubliken men hon har haft kvar sin verksamhet med allsångsdans, sagoberättande och önskeskrivande i Botaniska Trädgården, framförallt o hanami i april och Tanabata i juli. Till Göteborgs Botaniska Trädgårds Japanår 2014 skapade Skånberg den kontemplativa scenkonstpromenaden Hybridhjärta tillsammans med musikern Anna Svensdotter och performancekonstnären Frej von Fräähsen zu Lorenzburg. Den spelades även sommaren 2016.

Ami Skånberg är en av dansfilmens pionjärer i Sverige, med många filmer bakom sig som visats över hela världen. Hennes debutfilm Fröken Tuvstarr, hennes älskade och den skallige Quasimodo som hon gjorde tillsammans med Joel Olsson och Laila Östlund fick ett mention spéciale i VidéoDanseGrandPrix 1995. Trions spelfilm Sagan om Dansaren visades på SVT och nominerades till Göteborg Filmfestivals pris Gudhatten 1999. Läs hennes text i International Screendance Journal här.
Skånberg arbetar med film som antingen står för sig själv eller är integrerad i scenkonstverk. Dokumentärfilmen Solens Dans om dans i Japan visades i New York, Tokyo, Karlstad och Palma (Mallorca). Sedan 2017 arbetar hon med en längre essäfilm som kombinerar berättelser från Småland med Noh-dramat Yamanba. Parallellt arbetar hon med att höja kunskapen om dansfilm/screendance genom att undervisa i det, hålla workshops och delta i symposium. Hennes senaste filmprojekt är
Ancestor med sin första lärare i dansfilm, pionjären Douglas Rosenberg (2022), samt Fakk the Sistem
i samarbete med Anna Viola Hallberg om den indonesiska punkscenen, vilken går i svenska punkbandet Anti Cimex fotspår. Fakk the Sistem fick världspremiär i Berlin den 17 september 2023 på Punk Film Festival. Den visades på Gåsebäck Filmfestival i augusti 2025.

Skånberg har skapat film sedan 1995 och längre soloföreställningar sedan 2002. I soloarbetet arbetar hon ofta med frågor som rör kvinna, kropp och makt. Hon skriver en ramberättelse där koreografi, nutida musik, video och text samverkar. På 3:e Våningen har hon skapat Faller Damm, Faller Regn (2012) om likheten mellan de medeltida japanska kvinnliga cross‐gender‐dansarna Shirabyoshi och nutida dansare, samt 20xLamentation (2013) som utifrån de klassiska dansverken Kurokami (trad. nagauta) och Lamentation (Martha Graham) jämförde 20 olika kulturella lidanden inom exempelvis kristendom och buddhism. 2015 skapade Skånberg föreställningen A Particular Act of Survival, 90 min, på Atalante. Det var en hyllning till den kvinnliga utominstitutionella dansaren som genom tiderna sparkat in dörrar för att ge plats åt den kroppsliga livsberättelsen. Den vann pris i kategorin Årets Slowfood på Scenkonstgalan samma år och gästspelade på Urban Guild – scen för nutida musik och dans i Kyoto. Skånberg fortsatte därefter att arbeta utforskande, 2015-2017 framförallt med olika uttryck för maskulinitet i västerländsk och japansk scenkonst. Hon studerade in två nya stereotypt maskulina dansteaterverk i Kyoto hösten 2015, ett från Kabukiteatern och det andra från noteatern. Det resulterade i föreställningen Hero/Atsumori som framfördes på Trädgårdsföreningen till Anna Svensdotters musik, på Frölunda Kulturhus till Palle Dahlstedts musik och slutligen på Noh Theatre Festival på King’s Place i London till live musik av Palle Dahlstedt och Amis egen noh-sång. I soloföreställningen Medusas Skratt – premiär på Atalante den 26 april 2017 – belystes maskulininitetsstereotypen från många olika synvinklar, samt erbjöd en lösning: att närma sig den feminina stereotypen med hjälp av Héléne Cixous och disco. Se mer här och här.

I oktober 2014 började Skånberg medvetet gå långsamt i suriashi på olika platser utan att veta vad som skulle hända när hon gjorde det. Det var en del i hennes doktorandprojekt som student vid Center for Asian Theater and Dance, University of London. Hon ville undersöka hur en scenkonstmetod kunde ta plats i samhället. Hur kan suriashi, formad i en japansk kontext, vara en metod att närma sig en plats, en stad, ett rum? Hur kan suriashi – ursprungligen en grundläggande träningsmetod för klassisk japansk teater och dans – vara ett konstnärligt uttryck i sig? Och mer samhällsengagerat: hur kan en exklusiv japansk gångmetod bli en demokratisk och feministisk metod att närma sig omgivningen, att undersöka kroppars och monuments plats och därmed förändra synen på arbete och ekonomi i staden?
Arbetet med suriashi blev ett fördjupat, internationellt konstnärligt forskningsarbete. Amis doktorsavhandling Suriashi as Experimental Pligrimage in Urban and Other Spaces kan du ta del av här

Sedan 2013 fördjupar sig Studio BuJi i konstnärlig forskning parallellt med att skapa nya verk för scen, film och offentliga och urbana rum. Arbetet med suriashi och konstnärlig forskning har genererat flera samarbeten med forskare som använder gående och vandring i sin praktik.

Sedan 2019, undervisar Ami konstnärlig forskning, dansteori/historia, koreografi och screendance på Högskolan för Scen och Musik på Göteborgs Universitet. Sedan 2021, är hon programansvarig för Masterutbildningen M.A.D.E. at Stockholm University of the Arts. Hon är medlem i Peer Review board på Journal of Artistic Research sedan februari 2017. Sedan 2022 är hon styrelsemedlem på Nordic Forum for Dance Research (NOFOD)

Studio BuJi har sedan start samarbetat med följande personer:
Ljussättaren Åsa Holtz, tonsättaren och professor i Art and Technology Palle Dahlstedt (elektronik, klaviatur), dansarna Anna Emilsson, Janni Groenwold Tschanz, Luisa Denward, Tommy Håkansson, Frauke, Heidi S Durning (koreograf i Kyoto), Peter Golightly (koreograf i Kyoto), Dianne Reid (dansfilmare och koreograf i Melbourne), Aloun Marchal (Paris) och Mel Smith (Melbourne), koreograferna Frej von Frähsen, Benedikte Esperi, Moa Sahlin och Maria Naidu, konstnären och forskaren Lucy Lyons (London), forskaren Astrid von Rosen (CHS, GU), forskaren Kristina Fridh (Konstfack), tonsättaren och musikern Kajsa Magnarsson, forskaren Anna Maria Orru (Konstfack), forskaren Monica Sand, forskaren MJ Coldiron (University of Essex), filmklipparen Rasmus Ohlander, dansfilmaren Meritxell Aumedes (Barcelona/Berlin), konstnären/curatorn Anna Viola Hallberg, filmaren Amanda Clausen (Kvinnofolkhögskolan), transpunktanten The MegaBitch/Johanna Marseille, punktrummisen Charlie Claesson, iaidomästaren Takao Momiyama, musikerna Anna Svensdotter (tvärflöjt), Elisabet Belgrano (sång), Kumiko Nonaka (japansk Noh-flöjt i Kyoto), Makiko Sakurai (Tokyo), Per-Anders Nilsson (live elektronik) dramaturgen Inger Dehlholm (Salong Batong), dramaturgen och genusvetaren Lisa Lindén, danskonsulenterna Eva Persson, Anna Åkerström, Tina Andersson och Eyrun Thorvaldsdottir, ljussättarna Madeleine Strandberg, Anton Sjöstrand och Anna Wemmert Clausen, regissören Anna Forsell, genuskonsulenten Katarina Hultin, genusvetaren Karin Stawreberg (Vingagymnasiet), fotograferna Laila Östlund, Anders Bryngel, Sherif Sonbol (Kairo), Åsa Dahlgren, Marcus Blomgren och Annika Karlsson Rixon, producenterna Tina Phipps (Folkteatern), Tora Ljusberg (Possibilitas), Anna Tarschys (Världskulturmuseet) och Alexandra Diamand (Onyx Kulturproduktion).

Studio BuJis konstnärliga arbete stöds bl a av Konstnärsnämnden, Region Halland, Adlerbertska forskningsfonden och Göteborgs Stad.

In English:

Studio BuJi is a non-profit organization, founded in 2008, active in the field of arts, music, film, texts and dance. Studio BuJi exists and makes art allover the world. The word BuJi is a Swedish game with kanji, meaning dance + temple. Dancetemple. In collaboration with Japanese colleagues, Skånberg chose Bu 舞 which means dance (slow dance) and Ji 寺 which means temple. Since BuJi has no fixed place, many of Skånberg’s colleagues talked about the similarities between touring performances and the 12th-century Japanese musicians and dancers, nuns and monks who performed educational sutras using dance and music in new and experimental ways. Studio BuJi is engaged in contemporary art, dance and contemporary music, however it is not a Buddhist sect.

Skånberg has spent a lot of time in Japan and studied traditional Japanese performing arts and music for masters in Kyoto, mainly Nishikawa Senrei in Kyoto, but also Noh-masters from the Kita- Hosho-, and the Kanze school. She continues her studies to deepen her knowledge, but she also creates space for its unique expression in her own contemporary artistic forms. She argues that the traditional Japanese dance and music forms are still contemporary, since they are in constant change. She has a number of projects behind her where this has been clear, and also several international collaborations, in Sweden, Egypt and Japan.

Ami often creates stage work (solo, and collaborative) on the basis of her embodied life story in a particular theme.  Her 90 min solo performance A particular act of survival received a performing arts award at Scenkonstgalan in Sweden in 2015. In April 2017 her new solo piece The laugh of the Medusa premiered, followed by Yamamba – Waltz for a Wounded Ancestor in 2018. The slow walk suriashi is essential in Ami’s practice, which she has studied since 2000 with her teacher Nishikawa Senrei in Kyoto, Japan.

Since 2014, she walks in suriashi in different spaces, which culminated in her doctoral dissertation Suriashi as Experimental Pligrimage in Urban and Other Spaces at Dance Department, University of Roehampton, UK. Ami is often invited to perform suriashi with local groups as a method for artistic collaboration or for political causes. She has written several articles about how suriashi becomes an important method for societal engagement, and as such reconnects with its origins in Daoist walking.

Ami also explores the various accents her dancing contains, where nihon buyō has been an important source of knowledge the last seventeen years. In March 2015, Ami was appointed coordinator, together with the visual artist Lucy Lyons, for the Nordic Summer University Study Circle 7: Practicing Communities – Transformative societal strategies of artistic research. The study circle is organized through Nordic Summer University, a well-established twice-yearly symposium.
Since 2019, Ami teaches artistic research, dance theory/history, choreography and screendance at Academy of Music and Drama at University of Gothenburg. Since 2021, she is the head of the Master education M.A.D.E. at Stockholm University of the Arts. Ami is a member of the Peer Review board of Journal of Artistic Research since February 2017. Since 2022, she is the vice chair of Nordic Forum for Dance Research (NOFOD) 

Studio BuJi employs dancers, choreographers, composers, artists, musicians, photographers, stage designers, textile artists, lightdesigners, editors  and technicians for different projects. People connected to BuJi are Ami Skånberg, choreographer and writer, Åsa Holtz, light designer, Benedikte Esperi, choreographer, Anna Emilsson, dancer/choreographer, Anna Kraft, costume designer and illustrator, Omari Carter, screendance maker, Rasmus Ohlander, editor, Sara Svärdsén photographer/director and John Areblad, photographer/director. BuJi regularly receives support from Gothenburg City and from Swedish arts grants committees. Recently, Studo BuJi also receives support from Region Västra Götaland and Region Halland (film).